LCHF-käk hos Max

När jag åkte hem från Stockholm i helgen och hungern gjorde sig påmind bestämde jag mig för att chansa på att Max skulle kunna tillgodose min önskemål. Jag beställde helt enkelt en hamburgare utan bröd. Utan några frågor eller konstiga miner fixade man detta genom att byta ut brödet mot ett stort salladsblad och visst var det fantastiskt gott. När jag åkte upp till Älvkarleby igår testade jag på en annan Max-restaurang norr om Stockholm och visst fixade man även här det hela elegant på bara någon minut.

Värre är det dessvärre på mässan här uppe i Gävle. Jag hade blivit lovad LCHF-mat redan innan då jag förbeställt i god tid. Döm till min förvåning så fanns det ingen "specialmat" för mig. Idag hade jag tur då lunchen bestod av pasta och en gryta där man inte tillsatt något socker eller mjöl. Grytan bestod mest av kyckling, kokosmjölk och lite grädde. Jag fick helt enkelt äta löjliga mängder kycklinggryta istället.



Ett stort salladsblad döljer hamburgaren med ost och bacon

LCHF hamburgare Max

 

Industritillverkad skokräm erbjuder man dock under mässan...

Industrimargarin becel unilever

 

...och detta passar givetvis bäst ihop med insulinhöjande vitt bröd

Vitt bröd

Gävle hela veckan

Nu befinner jag mig i Älvkarleby 26 km sydost om Gävle. Älvkarleby är en löjligt liten håla där det av någon anledning finns ett konferenshotell. I detta konferenshotell får man bo ifall man inte får tag i ett hotell i Gävle eller Sandviken. Fram till fredag är detta konferenshotell i vilket fall mitt hem då jag skall närvara på en mässa i Gävle så därför har jag inget större val.

Det blir i vilket fall skönt att vila upp sig efter Lidingöloppet. Snart börjar uppladdningen inför Växjö Marathon och det kommer att bli fantastiskt kul. Banan i Växjö är ju väldigt platt men jag tror att jag kommer att fortsätta med en del terränglöpning för ökad styrka och en högre mjölksyratröskel. Nu är det i vilket fall dags för en god natts sömn efter fem timmar bilkörning.


älvkarleby konferenshotell

Lidingöloppet 2011

I år valde jag att åka upp på fredagen istället för på tävlingsdagen vilket helt klart gjorde det hela mindre stressigt. Strax efter kl. 10:00 var jag på plats och såg då till att hämta nummerlapp och chip med en gång. Träffade på lite klubbkamrater och fördrev den första halvtimmen tillsammans med en skäggig IKHP-löpare som har svårt att förstå hur jag kunde klunka i mig 3 dl grädde som uppladdning.

Till en början hade jag lite problem att fästa chipet som är av en modell som är något plattare. Två inplastade metalltrådar skall fästa chipet på skon vilket inte alls fungerar då man skall springa med Fivefingers KSO. Som tur var lyckades jag använda ett snöre som satt i ett par löpartights som jag hade i väskan. Jag lindade helt enkelt snöret runt benet och kunde fästa chipet detta.

Inga bloggare verkade hitta mig på Lidingövallen därför begav jag mig upp till kyrkan strax efter 11:00 för att träffa ett annat gäng. Daniel, Sofie, Ingmarie, Anneli, Mikael, Kicki och en trevlig tjej som var hemma från Sydney som jag tyvärr tappade namnet på. Kul att äntligen träffa Daniel som är en sann inspirationskälla och ett levande bevis för att ingenting är omöjligt. Vi 11:45 började vi sakta gå upp mot Koltorp där starten går ifrån. En hel del löpare är redan på plats men innan jag ansluter mig till startgrupp två blir det ett besök bakom en buske.



Jag, Daniel, Mikael, Ingmarie, Anneli, Kicki, Trevliga tjejen från Sydney
och Sofie står bakom kameran

bloggträff

 

Fitnesscoachen Madeleine precis innan start

Madeleine fitnesscoachen

 


Väl inne i startområdet träffar jag Madeleine som är lika glad som vanligt och verkar precis som jag njuta av det fina vädret och gemenskapen som är storslagen i dessa sammanhang. En minut innan start passar jag som vanligt på att önska löparna närmast lycka till för nu var det dags för mitt andra Lidingölopp.

Startskottet går exakt 12:40 och det blir trångt nästan med en gång. I år var det inte riktigt lika blött i startområdet som förra året men visst var det en del löpare som tvärstannade för att slippa skita ner sina nya vita Asics. Efter cirka 1,5 km kör jag in min högra stortå med full kraft i en sten eller en rot av något slag. Det är precis att jag inte faller handlöst framåt men jag lyckas rädda situationen på något vis. Jag vet inte hur många som vet exakt hur ett par Fivefingers KSO ser ut men det är inte direkt någon stålhätta vid stortån. Det kändes som hela tån gick av och under en halv kilometer fick jag halta lite smått uppgiven över att jag nu riskerade att bryta innan det hade börjat.

Smärtan spred sig i stortåleden under foten och detta var ju verkligen inte bra. Med tanke på att jag fortsatte att springa så tänkte jag att det inte kunde vara så farligt så jag började räkna löpare med Asics-skor istället för att avleda tanken från smärtan och det verkade hjälpa. Då gjorde sig ett annat problem till känna. Jag får ett ganska brutalt håll nedanför bröstbenet som skulle visa sig hänga med enda fram till mål. Pulsbandet gjorde det hela ännu mer obehagligt och därför fördrev jag tiden genom att flytta bandet upp och ner över revbenen.


lidingöloppet 2011

 


Efter 15 km börjar jag då att må ordentligt illa. Jag blir tvungen att dra ner farten något för att slippa springa in i skogen och spy. Känslan är helt ny i dessa sammanhang och återigen blir jag orolig för att jag skall behöva bryta. SÅ fort jag drar upp farten något så tilltar illamåendet. Jag försöker tänka på något annat istället och försöker njuta av omgivningen så gott det går. Andra hälften av loppet springer jag därför med håll och med illamående. Tack och lov så märkte jag inte av stortån så mycket längre. Nu efteråt är den dock mer blå än någon annan färg, och då snackar vi inte själva nageln.

Halvmaradistansen passeras på 1:46 vilket inte var särskilt bra så det var väl här jag förstod att det förmodligen inte skulle bli något nytt PB. Vid 23 km passerar jag en snubbe som springer barfota. Vi följs åt en bit och enligt honom är det mest ett experiment. Ont i nedförsbackarna gjorde det tydligen. Detta märkte jag av längre fram trots att jag hade Fivefingers på fötterna.


lidingöloppet 2011

 


Två kilometer senare var det dags för Abborrbacken för andra gången i mitt liv och det kändes ungefär lika lätt som sist. Nedan bifogar jag ett klipp från inledningen av backen. Visst är det så att många är trötta och väljer att gå därför blir det också att springa lite sick-sack för att kunna ta sig fram. Sedan flöt det på ganska bra och den fantastiska kroppen ser till att bjuda på lite extra krafter för en spurt in till mål. Tiden blev 2:35:13 och även om det känns lite surt att det inte blev än bättre tid så är jag grymt glad att jag slapp att bryta. Nu väntar mitt första marathon den 15 oktober och det kommer att bli grymt kul!


Abborrbacken